Lilla livet

Idag var jag på en sk familjecentral för att se hur arbetet går till där.
Jag var inte överdrivet optimistisk eftersom barn inte är min stora dröm
här i livet, men det kan ju trots allt vara lite intressant att veta hur organisationen
är upplagd så dit åkte jag.
Första patienten som kommer in var en liten ängel, endast 2 veckor gammal.
Jag tror aldrig i mitt lilla liv att jag förut upplevt nåt så nära moderskänslor
som detta, det gjorde ont i hela kroppen och jag ville bara krama det där lilla
knytet som låg och skrek. Han var helt fantastisk... och plötsligt ville jag också
ha ett barn.
Om nu någon familjemedlem skulle råka läsa detta så är det ingen orsak till
panik, då denna högst obekanta känsla succesivt övergav mig under dagen
och efterlämnade en abnormt elak huvudvärk som jag nu dras med.
De skrikande ungarna drev mig till vansinne redan efter sådär 2 timmar och jag
fick panik blandat med känslor av att vilja skrika rakt ut..
gärna något i stil med "håll *** och sitt still".
Ja räds inte nu, det är min elaka huvudvärk som talar men jag återgår
nog till mitt gamla stadium av att vara anti-barn.
Så nej det var nog inga äkta morderskänslor som kom ur mig utan
snarare ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring....