Lilla livet

Det är stressigt att leva. Helt klart så är det stressigt.. och vi kärringar är ju dessutom riktiga femettor på att
stressa upp varandra.
Jag kan som exempel berätta om migsjälv idag. Jag läser sista terminen till sjuksköterska och kommer att
vara färdig för att ge mig ut på arbetsmarknaden till juni. Jag har inte alls kännt nån panik med att skicka några
ansökningar utan i godanro tänkt: -Jag gör det i januari/februari. Så när januari kom så började jag smått påta med mitt personliga brev och CV och nu i februari har jag tittat på vilka avdelningar som jag skulle kunna tänka mig att söka till.. Men så idag när vi stod och väntade på tåget hem från skolan kom en annan hystersik tant i klassen och undrade skärrat om vi hade fått jobb. Vi fyra tillfrågade svarade alla nej utom en som skulle på intervju på måndag. Det visade sig att "alla andra" i klassen tydligen redan hade fixat sina jobb... Genast bröt så kacklet ut och helt
plötsligt efter att ha blivit lite påeldad så känner t o m jag mig stressad över att inte få jobb.
Och det är alla dessa "tänk om" som gör att man känner så tror jag. Allt ifrån Tänk om jag missar bussen? Tänk om jag inte får jobb? Tänk om jag inte klarar tentan? tänk om tänk om tänk om..
Ja, So? Det kommer definitivt inte att gå bättre för att man har oroat sig i förtid. Jag säger absolut inte att man ska stå med skägget i brevlådan och inte ha någon beredskapsplan i bakfickan men samtidigt så kanske man skulle
uppleva livet lite mindre stressande om man bara lät dagen bli som den blev.

Jag lyssnade på P3 på vägen på tåget och deras fråga för dagen var "Är du nöjd?". Jag funderade
själv litegrann och tänka stilla att det är ju också en sån där modern sak. Man kan ju inte vara nöjd, man får ju inte vara nöjd. För vad är man då för högfärdig typ som är "så perfekt"? Något kan säkert göras bättre. Och det kan det säkert.. Men vad hindrar en från att vara nöjd med det man har sålänge men samtidigt sträva efter något mer?
Ska jag rannsaka migsjälv så är jag nog ganska nöjd. FAKTISKT!
Jag är inte under eller överviktigt, särskilt skitsnygg eller ful, jag är inte sjuk, jag har en fantastisk pojkvän och familj och en liten underbar hund som förgyller vardagen varje dag... Listan kan göras lång..
Åh jag kan bli så trött på att det ska va så tusans modernt att vara missnöjd och må dåligt över saker och ting.
Jag är glad och lycklig och mår alldeles förträffligt! Attans vilken tur jag har.. ;-)

Men om jag nu ska nämna ett litet orosmoment på min annars så klarblåa himmel så är det väl just det där med att skaffa sig det första riktiga jobbet.. Jag har fortfarande svårt att tro att någon skulle vilja anställa mig.
Inte så att jag inte tror att jag skulle klara av det eller att någon annan skulle göra det bättre utan bara helt sonika svårt att tro att någon skulle anställa mig.
Men nu ikväll så är det iallafall informationsträff på ett sjukhus här i närheten så jag ska traska ner med mitt
personliga brev och mitt lilla CV (ja ganska litet faktiskt, är ju inte så himmelens gammal...) och kasta mig ut i det okända.. och hjälp det kommer att bli läskigt.. men en dag lär väl någon ringa även lilla mig och be mig komma på intervju och tillslut så får nog även jag ett jobb :)
*optimist*

Lustigt förresten.. jag ser just att det kommer en gubbe flygandes utanför fönstret.. tittade ut och det är en brandbil med en sån där kran o korg o gubbe i.. vad tusan gör dom.. inte brinner det väl här tro ? Får gå o kika vad som händer, nu skäller Dexter på dem också ;-)